Vattenbilen är på gång i verkstan. Bilden är lite mörk men det kan inte hjälpas. Bilen har fått en vattenspridare som jag gjorde genom att löda två små spikar på en bit 1 mm mässingstråd. Sedan klippte jag av spikarna och filade till det hela. Spridaren sitter på de fästen där det tidigare fanns ett fotsteg. Anslutningen till tanken är en plastbit från skrotlådan, där jag också hittade kranen. Tanken var lite ojämn i gjutningen bak, så den är spacklad men ännu inte slipad. Efter lite funderande bestämde jag mig för att skippa hyttidén och skar i stället bort vindruteramen. Jag tror att jag ska ta bort den bakre påfyllningsluckan och ersätta den med en ventil i stället...

Tillägg: Tro det eller ej, men ända tills nyligen trodde jag att det var svårt att löda. Men det är inte alls svårt. Hemligheten kallas lödvatten, dvs en flussvätska som man först stryker på lödställena. Sedan tar man pytteliten lödtenn på lödpennans spets och sätter den mot  lödstället. Fixera den ena detaljen först, håll i den andra med en tång eller krokodilklämma. Så fort tennet flyter ut tar man bort lödpennan och blåser kanske lite på lödstället. Klart! Känn efter att det sitter ordentligt,a nnars är det bara att upprepa lödningen.

Efter att ha "råkat" köpa några gamla bilar på Tradera tänkte jag skriva några funderingar kring dessa och andra.

Under 1990-talet släppte Märklin ett antal bilsatser i skala 1:87. Det var fina veteraner från när seklet var ungt, eller "Anno dazumal", med märken som Büssing, Magirus och Benz. Modellerna var, som vanligt när det gäller Märklin, av metall med plastdetaljer. Detaljeringen är bra men vindrutorna saknar glas så dem får man ordna själv. Av tillverkningstekniska skäl behöver dock modellerna förbättras lite. Jag hör hur samlarna ryser nu! Men se det så här: era mint-in-box-modeller ökar lite i värde när jag går lös på mina ;)

De här två Benz:arna visar hur det blir när man måste kompromissa med färgvalen. Kylarmask och framlyktor är gjutna som en del och har därför samma färg. Det ser OK på den högra bilen där delen är mässingsfärgad, men konstigt ut på den vänstra. Själva grillen ska ju vara svart med bokstäver i mässing (eller krom?), medan resten ska vara mässingsfärgat. När det gäller vindrutedelen är det precis tvärtom. Där ser den högra bilen konstig ut. Fram med färg och pensel alltså! Bladfjädrarna ska nog vara svarta eller åtminstone mycket smutsigare. Hjulens ekrar ska kanske ha samma färg som stänkskärmarna.

Det här är min favorit! En Büssing från 1909. Här behöver kylarmask och lyktor bli mässingsfärgade, ekrarna och allt på sätet utom dynan ska ha samma färg som bilen i övrigt. Det är en utmaning att få till samma ljust olivgröna nyans.

Sedan får man bestämma sig: ska det vara pedantskötta veteranbilar eller ska de vara i "originalskick"? Den blå tankbilen med sin mystiska tank i mässing ska i alla fall bli en mycket risig vattenbil. Troligtvis får den en enkel trähytt också.

I sprutboxen står en Sherman M4A4 (Paul Heiser) och en Sherman Firefly IC (Arsenal M). Bägge användes av britterna under slutet av andra världskriget och därför ville jag ha dem i färgen Deep Bronze Green. I lådan råkade jag ha en ca 33 år gammal burk med denna färg ur Humbrols för länge sedan insomnade serie Authentic Colours. Döm om min förvåning när färgen visade sig vara helt användbar när jag öppnade burken. Det var bara att spä ut med lacknafta och spruta på.

M4A4 till vänster, Firefly till höger.

Sedan fick banden en grundning med Model Master Rust.

Antennerna gör jag av akupunkturnålar, kapade till lämplig längd.

M4A4:an är en modell i blandmaterial, med delar i resin och styren. Den är lättbyggd med många lösa smådetaljer. Mest pyssel är, som vanligt med Heisers modeller, bandaggregaten som ska slipas ner en hel del på baksidan och sedan skäras rena. Den resin Heiser använder är dock ganska mjuk och lättarbetad så det går rätt fort ändå. Men det dammar ordentligt så andningsskydd rekommenderas. Resindamm irriterar slemhinnorna och är säkerligen inte speciellt nyttigt.

Firefly är en ren resinmodell. De flesta detaljer är gjutna direkt på skrovet vilket innebär att de lätt skadas under transporten från tillverkaren via butiken hem till byggaren. Min modell hade till exempel några skadade lyftöglor som jag fick skära bort och ersätta med liknande ur skrotlådan. Flamdämparen skadade jag när jag borrade ur den men det är sånt man får leva med... En av fördelarna med den här skalan är att allt är smått och inte syns så bra! Arsenal M:s modeller håller oftast hög kvalitet och kräver inte så mycket extra arbete. Det enda som var fel var att tappen som tornet sitter fast i skrovet med var lite för lång men det är lätt fixat.

När jag ändå var i målartagen tog jag itu med några hästar. Jag tycker det är svårt att måla djur så att de ser naturliga ut. Så här ser några ut ungefär mitt i processen.

Fortsättning följer...